Biblioteket om natten

Månne hade det varit det vaga men varma ljuset som sipprade ut genom dörrens springor som fått Maenrin att ändra sin påtänkta rutt för att stanna utanför den stängda biblioteksdörren. Som av förvåning att någon faktiskt utnyttjade rummet, och särskilt en sådan sen timme som det nu faktiskt var. Ederthedir var inte omtalad för att sitta med sitt arbete långt in på natten (som vissa andra), men å andra sidan så var det inte till gamlingen hans första tanke flög till heller. Dörren gnisslade när den sköts upp, skvallrade om att det lager av försummerlighet som ändock låg över godset givetvis också räckte in till det kliché dammiga, instängda rummet kallat bibliotek. Det var nog mer för den andakthet som tungt lade sig över axlarna som gjorde att dörren med varsamhet stängdes om honom än i hänsyn till den person som visiterade rummet. Tysta fötter förde honom mellan raderna utav urålderliga, gamla och relativt nya böcker emot där eldstaden fanns. Ibland kunde man höra hyschandet av fingrar som lekte över böckers ryggar, viskningarna av tyg som smekte emot tyg när han rörde på sig. När han stannade då han nått fram till bibliotekets studieområde kunde man faktiskt se hur skogsgröna ögon förvånat blinkade till då ingen gestalt kunde skymtas i dom fåtöljer som kretsade kring elden. Minen av häpnad han inte kunnat hindra av att finna någon sittandes vid ett bord med staplar av böcker under en tid som natten dröjde kvar ett hjärtslag längre till den oväntade situationen ordentligt registrerats. Ett ljust ögonbryn som höjdes åt ambitionen, vetgirigheten eller uttråkan – ack, vad han sådan undermålig värd som drev sina besökare att studera på det här sättet (men tänk om han ändock kunde lyckas med den bedriften med Raeneth!) – stod han tyst ytterligare några hjärtslag. Lutade sig lätt, tyckte han, mot den bokhylla han stod närmast. Händer som placerats att vila ryggen. Värmen, det behagliga ljuset och tystheten, fridfullheten av den enkla scenen framför honom, framkallande den där dåsigheten som alltid borde infinna sig om nätterna. När han därför sedan sköt sig ifrån bokhyllan han stött sig emot blev dom första stegen något klumpigare och svajigare än vad han önskat, men han lyckades att hastigt återfinna balansen. Blont hår föll fritt över axlarna på honom, något rufsigt men särskilt mer lockigt än vad det annars brukade vara. Tunikan i samma snitt, form och färg som den han burit tidigare under dagen: enkel, räckandes precis till lårens början och i en urtvättat grön färg. Man behövde inte vara något geni för att inse att han inte bytt om inför natten ännu. Byxorna samma ridbyxor av mörkt läder som också burits under hela förgående eller om man ännu var vaken och inte riktigt hängde med i tiden, samma dag. Men fötterna nakna.

”Vad läser du?” Viskningen var hög, och tilltalet direkt i vad som kan anses som oartigt men med road värme i rösten. Han hade lutat båda händer mot det bord Namiel satt vid, och stod motsatt honom. Lutade sig fram emot det blonda huvudet som om han först ämnat läsa med honom innan han rätade sig för att utforskande dra åt sig den översta boken från närmsta hög.

Fingrarna tappade lätt tagen om bladen när han förstrött bläddrade omkring i den bok han tjuvat åt sig, läppar som tycktes ljudlöst mumla dom brottsstycken av ord och meningar blicken snappade upp. En rynka hade uppenbarat sig mellan ögonbrynen som dragit åt sig i koncentration, eller för att kunna läsa texten.
”Slaget vid Aeron…” mumlade han ljudligt och det var ett lätt ruskande på huvudet som om han inte förstod varför detta slag stod i denna bok. ”Om kung Baralin…” Och här fnös han för att smälla igen boken och placerade boken på bordet. Men inte från den hög han tagit ifrån, för han höjde den bok som nu blivit den översta i den högen för att kunna ögna titeln på den. ”Om athelas och dess många nyttjanden…” Nu hette boken säkerligen inte på just det vis han läste upp titeln om örten, men han suckade dock besviket över bokens ämne och släppte tillbaka den att vila på sina kamrater.

”Ja, jag säger då det, Namiel”, klickade han sedan med tungan där han åter skakade milt på huvudet. Talet som riktades emot den yngre var en tydlig kontrast vid det annars så, mer eller mindre högtrevande och artiga tilltal han brukade nyttja om dagarna. Han hade åter lutat sig emot bordet som var dom emellan, båda handflatorna mot bordsskivan. Och han tystnade åter, och man kunde inte missa att det var tydligt att han studerade Namiel medan han väntade på svar. När dom befann sig så pass nära kunde man se hur eldens varma sken fick rodnaden över annars bleka kinder att se välmående ut, hur dom gröna ögonen tycktes stråla av lojhet med att ögonlocken tycktes något tunga. Ögonfransarnas täthet, den aristokratiskt välbyggda näsan och hur läppar hade särats något, att ena mungipan svävande dragits upp till en början av ett leende.