Blomsterplockning (Maenrin/Angalaineth)

Den första gången han hade sett henne hade hon suttit lutad emot trädgårdens porlande fontän. Det lugna kluckande av vattnet som strilade ned för statyn i fontänens mitt, hur vårsol glittrade i hennes mörkbruna hår. Hennes rygg lutad emot den svala fontänkanten, ryggen inte perfekt rak utan böjd emot hennes knän för att kunna läsa den lilla bok hon höll i. Hon hade satt upp sitt hår som en vuxen kvinna men hon satt med korsade ben som en liten flicka. Den ljusa klänningen som i oreda hade trasslats upp att visa bleka, bara lår. Flickans sinne ännu obrydd om vad hon visade upp för andra att se, ännu inte stor nog att förstå. Hennes runda underläpp hade hon sugit in i munnen, tänder som gnagde mot det mjuka köttet i något som tycktes vara en spännande stycke i boken. Hennes ögonbryn hade höjts något, hon hade lutat sig djupare ner emot sina knän där hennes armar vilade.

Han hade stått i dörren till trädgården. På väg ut för att undkomna dom äldre, ta litet frisk luft. Åsynen utav flickan hade fått honom osäker. Han var ung, bara barnet, och var ännu obekväm kring hur man skulle hantera flickor som inte tillhörde sin egna familj. Skulle han bara passera henne, trots att artigheten egentligen krävde att han skulle hälsa henne? Han skulle inte ha vågat det, men det var flickan som först tog kontakt med honom.

Hon hade skrattat. Ett barnsligt ljust glatt skratt. Först trodde han att det var något som hon läste i boken, men när han blinkande märkte att hennes blå ögon hade riktats emot honom kände han hur han rodnade. Läppar som vättes för att komma på en ursäkt - hur länge hade hon sett hur han stått i dörren och bara tittat? Men hon böjde nacken emot boken igen, stoppade prydligt sitt bokmärke som blänkte av färgglada kulörer i solen, mellan dom två sidor hon läste och stängde varsamt ihop läderpärmarna. Petade en mörk, förrymd slinga bakom ett osmyckat öra. Hon log, huvudet litet på sned, där hon spjuveraktigt tycktes betrakta honom.

"Jag skulle egentligen gå ut och plocka blommor till middagen ikväll. Men det är så tråkigt och jag måste läsa igenom hela boken så fort att jag får läsa slutet igen!" Hon reste sig, smidigt, men med en flickas obryddhet till hur hon böjde sig och hur klänningen föll.

"Läsa slutet, igen?" Hade han ifrågasatt, ögonbryn något höjda.

"Slutet är det mest spännande, och det var så vackert sorgligt att det gör hela läsupplevelsen mycket bättre än om jag inte hade vetat något alls!" Log hon avväpnande förklarande.

Han hade accepterat förklaringen. Det kunde nog vara logiskt, på sitt vis och han brydde sig inte särskilt om hur andra läste sin lektyr. Hon placerade boken på fontänens kant, tydligen inte rädd att någon skulle komma att ta den ifrån henne och slog bort smuts från klänningens baksida.

"Vill du hjälpa mig att plocka blommorna?" Hon vred sig hoppfullt emot honom, blå ögon som glittrade av vänlig ungdomlighet och hon log, brett och ärligt, när han nickade och hastigt skyndade ifatt henne. Hon hade haft en korg bredvid sig där hon suttit, något han inte hade lagt till märke innan, som hon nu lyfte med sin högerhand. Hon vinglade med den tomma vasskorgen, hoppade då och då till när hon skrattade ännu mer åt något dom två barnen diskuterade. Dom gick nära ihop, pratade med ivriga, höga röster åt allt som var värt att diskuteras när man var ung - hur tråkiga läxor var, vilken sötsak som var godast, dom tråkiga sittningarna man behövde genomlida, vilken skräddare som sydde bäst och barnsligt skvaller om andra ungdomar. Dom gick hastigare och hastigare tills deras samtal av sig självt ändrats till en springande lek av att jaga varandra fram till blomsterrabatterna.

Dom kom fram till blommorna andfådda och skrattandes. Flickan slängde sig på rygg och sträckte ut armarna över sitt huvud medan hon försökte lugna sitt rusande hjärta och hejda fnissningarna som skakade hennes kropp. Han böjde på ryggen, lutade händerna mot sina lår. Båda var rosiga i kinderna, båda brast ut i fnissningar när dom tittade emot varandra. Tillslut satte han sig ned vid den liggande flickan och vinklade huvudet emot himlen när hon pekade upp emot himlen.

"Titta, det ser ut som ett får!" Hade hon sagt om ett moln.

"Jag tycker det mer ser ut som min svärdsmästare," hade han kommenterat tillbaka och barnen hade brustit ut i skratt igen. Han lade sig ned han också, tittade upp emot den blå himlen med dom vita, fluffiga molnen.

Så låg dom under tystnad i vad som tycktes vara en kort evighet. Lugna, fridfulla andetag. Det mjuka, kittlande gröna gräset under dom, den lekande svalkande vinden som smekte dom.

Motvilligt tog flickan sedan spjärn i kroppen, hivade med en djup suck upp sig till en sittande position. Hon drog luggen bak över pannan, stirrade anklagande emot längderna med rosor, tulpaner och andra färglada blomster.

"Det är så synd att blommorna inte kan plocka sig själv", hade hon suckat igen och han hade rest sig upp på armbågar för att sedan kunna ställa sig upp.

Först var det han som knipsade av blomstjälkar. Särskilt rosorna där hon kunde sticka sig på deras taggar. Men när korgen började bli full och blommorna allt mer ofarligare bytte dom arbete så att han höll i korgen och hon plockade blommorna.

"Sådär, det får räcka." Tyckte flickan när hon slog ihop sina händer och betraktade den fyllda korgen.

Dom började gå tillbaka till boningshuset. Sakta, mer lojt. Kanske för att dom önskade vara ensamma längre, inte ville blandas upp med den vuxna, stela värld som väntade dom där innanför. Kanske var dom bara trötta efter dagens skojigheter, eller var det en blandning av bådadera?

Han bar fortfarande korgen åt henne och när dom nått fram till baksidans dörr åter vände dom sig emot varandra. Ingen som visste riktigt vad dom skulle säga nu när det hela var över och det var först när han räckte henne korgen som tystnaden bröts.

"Tack! Tack för hjälpen. Vi ses till middagen." Tonen hade blivit lite frågande, även om hennes undran var ett faktum. Dom skulle ses till middagen, men om det skulle bli lika enkelt att tala visste ingen av dom.

Han öppnade dörren, flickan klev först in och började gå åt köket till. Han antagligen på väg till gästrummet.

"Vänta!" Ropade hon lågt, vände sig och sprang emot honom. "Här, ta den här!" Hon sträckte honom en gul tulpan och sprang sedan iväg till köket.