Vår/Sommarfesten

Det tycktes som om landsgodset levde upp ju mer gäster som sökte sig till byggnaden med omgivning. Ljuset som glittrade genom fönstren mer varmt och vänligt än annars, sökte att lysa upp dom finaste detaljerna och inredning i hemmet som möjligt. Väggar och yta som lockande reflekterade gästers röster och skratt, sorlet som lät magiskt ut genom väggar att ta emot dom som ännu inte anlänt. Det var som om godset hittat hem; att det var detta det var byggt för. Hålla fester, underhålla sina gäster, ha roligt. Ännu hade det inte glömt det som en gång var.

Hela gården hade rustats upp inför helgen. Grusvägar hade noggrant krattats, blommor, växter och träd ansats till närmast perfektion. Målats och lagats där det behövs, även dom hus gästerna säkerligen aldrig skulle ha möjlighet att se. Golv som skurats, tapeter rengjorts, speglar och servis putsats och stolar och soffor stoppats. Det doftade utav färska, nyblommade blomster blandat med doften av en skicklig kocks hantverk. Biblioteksböcker hade noggrants fått staplas upp, band att lagas där det behövts. Instrument att spännas och ses över. Gott om hö till stallet för dom som önskade ha sina hästar inomhus eller bara skulle stanna för kvällen, hästarnas hage ansats och fräschats upp för dom överstannade gästernas djur. Kläder hade lagats, sytts eller sytts upp. Bad med doftande örter, och lediga såväl som arbetande alver hade klätt sig i sina bästa dräkter och smyckat sig på det finaste vis.

Det var inte bara huset som strålade över att festen hade kommit att hållas däri. Dess invånare såg också fram emot det. Yngre damer som såg fram emot omväxling i sitt sällskap och chansen att få klä upp sig. Ynglingar som såg fram emot festandet och allt vad det innebär. Dom äldre att återse släkt och vänner dom så ofta inte stötte på. Husets herre såg antagligen fram emot festen också. Mer kanske för att allt förberedande och arbete för att få festen möjlig snart skulle ta slut. Festen höjdpunkten på en lång väg, ett kort blossande av ett långt stadium av ingenmansland. Det var ett kort steg av risktagande – godset hade varit känt för sin extravaganta livstil och fester. Majoriteten av dom skulle komma på det nödgade årliga händelsen var av ett slag han inte underhållit på lång tid. Dom som tillhört ett liv han länge sedan klivit ut ur, det skikt av normalitet han hade svårt att förstå sig på. Han hade givetvis gått på tidigare fester, men att vara gästen var ett annorlunda spel än att vara den som skulle hålla i alla trådar. Mången stilla bedjan om att skulle gå väl hade suckats ut till nattens stjärnor.

Det som gladde Maenrin mer än att hushållet i sig självt såg fram emot detta, var att också sonen tycktes visa en iver som hans tonårigt spelade tuffhet inte lyckades gömma. Ju närmare datumet dagarna flöt ju lättare hade barnets steg blivit, ju mer hade han rotat runt i sin garderob efter kläder han kunde tänkas bära, klaganden över matbordet att visst inte tycktes ha något som kunde vara godkänt som fick Maenrin att roat att skaka på huvudet. Erbjudanden att han kunde hjälpa till att leta efter något bra fick sonen att fnysa förorättat – en faders smak kunde man inte gå efter. Ett samtal som allt som oftast utvecklades i att sonen tyckte att han skulle få nya kläder inför eventet vilket fadern inte höll med på – personliga pengar skulle inte slösas för mycket på detta. Häpenheten inför nekandet fick ungdom att irriterat och ljudligt att tillslut skjuta ut stolen ifrån bordet och Maenrin kunde inte göra annat än att tungt luta sig emot bordskanten och skjuta bort mattallriken med den avsmak han inte kunde visa inför sonen. Ett trött leende till den flicka som skulle duka utav bordet och han drog sig undan. Stannat i hallen, och sonens låga diskussion med katten fick spända axlar att slappna av något.

Alla hade tillslut funnit kläder dom var nöjda med och eftermiddagens nalkande hade tvingat ut Maenrin från sitt arbetsrum. Omklädd, enkelt eleganta kläder i mjuka, lena tyger i grönt och blått som var mer smickrande än iögonfallande. Blont hår blankborstat, toppar som tycktes vilja snurra sig till lockar men som inte hade tillåtelse att göra så. Utsläppt, som när som på några få slingor som tvinnats till en antydan av någon slags frisyruppsättning. Värdens vänliga leende och samtalstunga hade kopplats in, där han hade ställt sig i entrén för att välkomna. En arm bakom den raka ryggen och varje person som passerade ingången fick sig en varm hälsning och ett par ord som utbyttes innan dom fortsatte vidare inåt. När turen hade kommit att hälsa på Namiel hade leendet kommit att sneddas något, gröna ögon som hastigt, men inte smygande, ögnande främlingen innan han fick samma behandling av välkomnande som alla andra.

Festiviteterna hade härmed officiellt tagit sin början.

Det var första kvällen av festen. Middagen hade varit av ett mer informellt slag, det stora festandet skulle ske under hela morgondagen. Maten hade varit god och med valmöjligheter på vad man önskade att äta och det hade varit fri tillgång på dricka av alla det slag. Det hade satts till bords i matsalen, uppställning av långbord utomhus skulle ske imorgon. Stämningen var inte tryckande, den var lätt och trivsam, om än på en något stramare nivå. Månne var det för att alla sökte känna in alla, se vart dom stod den här gången. Månne var det för att det var deras natur att vara sådant. Samtalen fungerade runt bordet, man kunde cirkulera och samtala med vem man önskade.

Maenrin hade synts att trivas, även han. Han hade inte svårt för det sociala egentligen och förutsättningarna att umgås och blidka dom personligheter som fanns i hans hem för tillfället hade han vuxit upp med. Han visste spelreglerna, men det var inte det sorts spel han föredrog. Men han spelade sin roll som värld väl, gick runt och samtalade med dom klungor som bildats, var en av dom som stannade kvar längst kring matbordet, även om han, om man hade öga att snappa upp detaljer, varit en av dom som ätit minst under kvällen. Han såg till att dom glas som önskade vara påfyllda alltid bar något i sin kupa och om dom gemensamma diskussionerna tycktes dö ut, bjöd han på nya. Inbjudandet av en främling i kretsen var som man kunde ana. Främlingen hanterades ytligt, artigt, men inte som någon som var en självklar del av samtal och bordssittning, även om han tilläts att uttrycka sin åsikt när och om han så ville. Maenrin var inte lika stram och av samma uppfattning som dom flesta andra utan hade mer medvetet sökt att underhålla den främmande helaren och se om han hade något att säga. Blickar som hade sökt sig dit, leenden av uppmuntran när han tyckte att någon kring bordet litet väl tydligt visade status eller snobbism emot den främmande.

Ungdomarna hade dragit sig undan från middagen tidigare än alla andra. Tisslande för sig själva, och Raeneth såg ut att trivas att äntligen få umgås ordentligt med fler i hans egna ålder. Med bägaren halvt höjt emot väntande läppar hade Maenrin med en tankfull blick låtit grön blick följa när den ringa, det var inte många barn som producerades i alvsamhället, klunga dra sig mot det större sällskapsrummet. Ett frånvarande småleende, sedan hade han vänt sin uppmärksamhet tillbaka till bordets nuhet och läppjade på rödvinet.

Middagen hade tagit slut efter ett par timmar. Folk reste sig, fria att göra mer eller mindre vad dom själva önskade. Vissa trötta efter resan och drog sig bort till sina sovkvarter, dom finaste paren hade fått gästrummen i godsets övervåning, dom andra fick nöja sig med gästhuset på gården. Vissa sökte nattlektyr i biblioteket, andra att umgås vidare i det stora sällskapsrummet. Kanske ha en informell konsert, eller för att luta sig över något spel. Andra lät sig frestas av den svala sommarnatten och spritt ut sig i trädgården, sittandes eller för att gå ned maten efter den långa sittningen. Luften svalkade behagligt efter husets uppvärmning av många kroppar på en och samma plats. Ljuset dunkelt, varken ljust eller ännu mörkt. Blomstern doftade starkare under kvällen, surrandet av hungriga myggor kunde höras. Låga samtal från här och där. En trivsam sommarkväll, kunde det tyckas.

Maenrin hade slitit sig från massorna, passade på att ensam och med sina egna tankar gå ut och ta en nypa frisk luft. Han hade inte stannat på altanten eller just utanför den utan fortsatt en liten bit, emot en utav blomrabatterna närmare bestämt. Kanske var det dom behagliga dofterna som lockade honom, eller bara att det inte var alltför nära hus och samtal. Bägaren i handen tycktes bäras utan större tanke, som om fingrar alltsom oftast var van att kupas, nu kunde han hålla dricksglaset mer ofint, om ett glas. Det var något mörkare här när man kom iväg ifrån ljusen inifrån, men här och där där det behövdes brann lågor i ljuslyktor. Fick omgivningen att se mer magisk och inbjudande ut.

Maenrin stannade vid hyacinterna. Lät gröna ögon att lojt granska dom ljusrosa blommorna innan han drog efter andan. Flyttade vinbägaren från en hand till en annan, med ryggen emot resten utav gården. Lät sedan blicken svepa vidare över pelargoner, flitiga lisor och änglatrumpeter. Allt tycktes frodigt och välskött. Steg över gräset fick honom att tillslut vända sig om då stegen blev tyngre och skvallrade om att någon var på väg åt hans håll, eller någonstanns i närheten. Att stå denne med ryggen vänd vore oartigt, så han nödgades att långsamt vrida sig om, beredd på en kort hälsning som ett samtal. Ryggen rätades sig till en närmre militärstram siluett och det leende som hade varit allmänt välkomnande mjuknande i nyfikenhet när blick kunde skönja den som också sökt sig utåt – lockat av blommorna?

”Namiel...”, hälsade en röst lågt, som för att inte störa den slumrande naturen, men tydligt och med kraft. När leendet inte kunde hejdas att dras att gå mot ett sneddat flin lät han skulpturera ansiktet i en mer allvarlig men tillgänglig mask. Huvudet hade krökts en uns att vila på sned och långa ögonfransar klippte till i betraktelse. ”Helare Namiel”, tyckte han rätta sig efter den första hälsningen. ”Det glädjer mig att Ni ärar mig, oss, med Er närvaro.” Ett kort nickande, armar som vagt slogs ut som för att inkludera dom alla, eller som han ville fånga in något särskilt samtalsämne från luften. ”Jag hoppas Ni förberett Er på det tal jag varnade Er om i Er inbjudan.” Han log, mer retsamt om man kunde tolka nyanser bra, och i rösten låg ett sömnigt kluckande av ett skratt.

Namiel had hardly spent enough time in the elves' countries to know what was considered a respectable time to arrive to a celebration of any kind. Neither did he know if it could be different for the nobility and the commoners, like it often was amongst humans. He had been lucky the Bevalrien family didn't feel opposed to bringing him along in their company, or he would have felt even more awkward than he already did. It had taken him quite some time and reassuring from one of the older nursemaids in the household to make him feel sure that the Bevalrien's boy would be taken care of while the rest of the family was gone. "Två skedar var sjätte timme från pilträdsbryggden, jadå Namiel, jag vet, han kommer att klara sig alldeles utmärkt." The nursemaid - Aulyn was her name - had then given him a pat on the cheek and smoothed his hair. "Du är blek som ett spöke, kära du. Det är ingen som har tänkt äta opp dig, din stackare. Du kommer också att klara dig fint." After a final hug Aulyn had shooed him out of the boy's chamber and off to join Lady and Lord Bevalrien.

They arrived at the Alealithar manor at a time which Namiel would have liked to call "a bit late", but which seemed to be fully acceptable in this situation, since a flood of people joined the host at the doors just as they got there. The Bevalrien couple greeted Lord Alealithar admireably gracefully, while Namiel was shameful to admit that his eyes were stuck to the ground all the while he bowed for the nobleman before hurrying passed.

It didn't take long, however, before the Bevalrien couple was long lost among the crowds filling up the halls. Well, at least he didn't have to feel like a creeper for following them around, and he had Lothiel in the stables, so he could return to the manor whenever it pleased him, except for the fact that he had to stay out of politeness to Lord Alealithar, who after all had been kind enough to invite him. Only the Gods knew why though, because even if Namiel knew healers were better respected here than in his homeland, it would hardly put him any closer to the nobility, right? And he hardly had any stories to tell; his visits in different countries had been rather uneventful, except for the times when he had arrived too late for the patient, but that was hardly the kind of stories you would tell at a party. In all honesty, he didn't feel too thrilled about this whole speech-business. He had tried two whole weeks to come up with something to say, but what would those people want to hear about? Surely not about the cloister where he grew up, filled with humans? Another downside with speaking for a number of people was that he wouldn't even be able to talk without stuttering, if he'd be able to speak at all.

Welp, Namiel thought as he scanned his surroundings for something to drink, there had to be plenty of hiding places in a huge mansion like this, and if someone came looking for him he could always say that he'd gotten lost. Grabbing a glass of white wine from a table, he aimed for the stairs and hoped there would be a decently quiet room somewhere upstairs.

"I'm pathetic," Namiel muttered as he exited the mansion through an open door at the back and walked on unstable legs into the garden. "Pathetic, pathetic." A gust of fresh summer air swept through his hair and he gave a heavy sigh. He almost couldn't believe himself. He had spent the entire evening in the library, only leaving a few times to sneak himself a new drink before returning. When everyone else had left to join the surely very nice and friendly dinner he had made sure to hide securely in a corner and concentrate on a book someone had left out, because by the gods, attending the dinner would be the worst idea ever for someone trying to avoid holding a speech. However, the downside was that now he was both hungry and more than a little bit tipsy.

At least the air outside was refreshing and cleared his dull head a bit when he stepped further into the rows of beautiful flowers and bushes. He had thought that the garden would be an excellent place to spend the last few hours of the night before it was a decent time to return to Bevalrien's manor. He had attended the party after all. He just... hadn't made a lot of new contacts, because that's not really what he was here for anyways, was it?

Just as he was about to turn a corner around a group of flowers he looked up when he heard his name uttered in that strange, but strangely correct way the humans had never managed to do. Then he froze in his tracks. Of all things-

"L-lord Alealithar," he said and gave a quick bow before he straightened back up and tried to hide his panicked look when he met the lord's eye. The fact that his cheeks were heating up almost painfully hot was not helping in the least either. "Um, I, jag, ja, um, givetvis. Men jag... tappade visst bort mig. Det vill säga, givetvis har jag funderat på talet jag skulle hålla, men, men jag vet inte vad det är Ni vill höra om." He tried a brave smile, but it died quickly when he licked his lips instead. "Jag har knappast några fantastiska reseberättleser att framföra. Jag vet inte vad som skulle intressera Er och Ert sällskap. Även efter flera glas med dryck skulle nog ingen del av mitt liv motverka att någon tog sig en middagslur... det vill säga, o-om Ni vill att jag fortfarande skall hålla ett tal så kommer jag givetvis försöka, men, men, jag vill inte göra Er besviken. Jag ber hemskt mycket om ursäkt i förväg ifall Ni skulle vara där när det händer." Namiel looked down on himself and straightened out his fine, lavender-coloured tunic with shaky hands. "Jag har... jag är inte mycket av en talare. Jag ber om ursäkt, my lord." He tried to meet Lord Alealithar's green gaze with steady eyes, but he probably ended up looking patheric and pleading instead. You couldn't have handled that any better, he told himself, dripping of sarcasm even in his own head.

Hade det varit en annan kväll då inte också husets anställda hade givits ledighet eller ett mer oformellt arbetsschema, hade någon lakej märkt om någon försökt ta sig upp på övervåningen. Denna kväll missades det och att sedan främlingen spenderat sin tid med att sitta inne i biblioteket hade passerats som om helaren inte ens befunnit sig där.

Men nu när den främmande stod framför honom tycktes han obetydlig svår att inte lägga märke till. Det charmanta rodnaden över kinder och svårigheterna att uttrycka sig fick lorden att mjukt skaka på huvudet, som vore det ett nervöst barn som skulle hälsa på honom för första gången. Vänster hand hade höjts, fingrarna böjde sig vagt som om gesten kunde smeka ett skenande hjärta till en lugn rytm åter.

”Andas”, log han, en blandning av det överseende vänliga och det retsamma han först givit Namiel.

Maenrin lät några hjärtslag att gå, som om han förväntade sig att helaren framför honom skulle lyda hans råd att söka lugna ned sig innan han fortsatte vidare.

”Det kan vara svårt att finna sig fram i huset, det kan jag hålla med om...” ett lågt mumlande, frånvarande liksom den tankfulla nicken åt insikten att godset nog var rätt så stort ändå och inte byggd för att underlätta framkost. ”Dock”, höjde han både röst och vinglas emot blondinen, ”så tror jag inte på Era ursäkter, helare. Även det mest simpla kan dom, vi, finna ytterst intressant. Låt mig... Såhär: Ni har nyss anlänt till en människoby, en konstig människoby Ni aldrig har bevistas i den förr. Ni berättar simpla människosaker, dom gillar att känna sig överlägsna, som finns i byn. Hur deras liv ser ut som. Men ni finner alla avlidna. Dom har stora köttsår och bölder. Och så; ni finner någon vid liv! Halvöd, månne, men vid liv. Hon talar om fruktansvärda demoner och Ni... bekämpar en av dom här fruktansvärda demonerna som gnager på människorna som föda med hjälp utav Er magi och helar den här flickan.” Han tystnade, ljusa ögonbryn hade fösts samman i en kritisk, genomtänkande min. Vinglaset vilade emot hans läppar och han hade bitit tag i glasets kant.

”Eller något sådant.” Han ryckte på axlarna, lutade sig något närmare som om det han sedan skulle säga var en hemlighet. ”Det är inte så noga. Dom kommer vara för fulla ändå för att egentligen processera och analysera det dom kommer att höra. Ni har världens chans, Namiel!” Ett kort, lågt skratt och vinglaset som flera gånger varit påväg att bli drucken ur, fördes återigen till läpparna för att denna gång faktiskt ta en klunk utav vinet däri.

”Imorgon då”, påmindes främlingen med ett spjuveraktigt leende att festiviteterna ännu inte var över. ”Ni är lite utav festens... höjdpunkter. Och ja! Berätta lite om Bevalrienpojken också. Där har Ni något, ytterst fascinerande... Och beröm Damen också för hennes hem och virtuositet och skönhet och värdskap. Hon gillar det. Hennes man blir så underhållande... avundsjuk.” Avslutade han sina råd med det där sneda leendet som gjorde det svårt att avgöra om det mesta, eller allt, han sagt hade menats i allvar eller om han bara gycklade Namiel.

”Berätta om Era bedrifter, hur duktig Ni är, varför Ni är värd beundran och vänskap. Smek Ert ego samtidigt som deras egon blir matade. Ni får inte överglänsa, men Ni måste även vara värd den respekt dom måste giva Er. Att kunna hela är en stor bedrift, och inte många kan stoltsera med något sådant. Ni räddar liv, Namiel, det är tappert och hörvärt nog.”