Aicanassë - Sprained Ankle

Prompt: Sprained Ankle

Ett hoppande på en fot, ett lågt kvidande då dess tvillings häl pressades ned mot marken. Ett stelt stegande, och tår som endast fjäderlätt sökte snudda vid marken för att kunna ta ännu ett steg. Så förflöt några meter i envishet, där den korta nätta med så mycket värdighet i hållningen det gick att utstråla där han staplade sig framåt framför den långa, bredaxlade. Den första ännu ej villig att erkänna sig besegrad, den senare fast medveten att låta kapitulationen ljudas av den mindre.

Ett par steg till, och brunetten sneglade med upphöjda, ljusa ögonbryn åt den längre mannen som rofyllt strosade bakom honom. Ett muntert visslande, och människan trummade den improviserade visan mot breddsvärdets knapp. Grova kängor som tvingade höstfärgade, fallna löv att prassla då han klev över dom. Alven rätade till en grov tröja i mörkgrönt vid halsen, ett plagg som antingen var rikt i tyg eller något för stor för honom, då den böljade kring handleder och över det simpla läderbältet och dess två dolkar vid varsin höft.

”Alright, right!” Stannade alven plötsligt, dramatiskt höjandes två händer i luften i det universella tecknet på underkastelse. ”I cannot walk all the way like this. Do have mercy on a poor soul, gentle sir.” Hakan hade höjts vid orden och händer fortfarande höjda emot himlen som om han inte var säker på vilken känsla han helst ville förmedla genom sitt kroppsspråk.

“You're to stubborn”, svarades med en djup röst medan mannen lät en sliten läderväska falla från en stark axel.

”Am not”, försvarade sig alven, tog tre steg emot ett björkträd. Sjönk ned till marken på ett vis som även för att vara alv var klumpigt. Ryggen lutades emot stammen, benen sträcktes ut emot människan som knäat framför honom. Stora händer tog aktfullt tag i vänster vad, höll upp benet så att den mjuka skon med den lediga handen kunde tas av den skadade foten. Vaden sänktes att sedan vila över människans knä, där breda händer med oväntad fingerfärdighet försiktigt kände över den svullnande, ömmade foten.

“Foolish, I might be on the other hand”, småskrattade alven och pressade samman käkar då en ilning av påträngande smärta kilade upp genom benet. Människan log åt kommentaren, men sade inget. Knäppte upp bältresväskan, tog fram en rulle bandage. Drog bort tråden som höll tyget på sin plats, virrade upp ena änden att placera vid fotens början. En tumme höll fast änden på sin plats, och han började metodiskt linda foten sitt stöd. Alven som genom halvt slutna ögon i tystnad betraktade det hela.

”There”, spände mannen fast den sista änden att hålla tygbandaget på plats. Han höjde foten från det knä det vilat emot för att låta det försiktigt ta stöd emot skogsmarken åter.

”Thank you”, uttalades lågt och alven tog emot den näve som sträckts ut att dra upp honom på fötter.

”There's a stream not far from here. We'll stay there this night. Here, lean on me.”