Farah - Glöm mig inte.

Prompt: Remember me

Det första mjuka ljuset av den lojt stigande solen fick det platta landskapet att vakna av det liv som trotsade områdets torra hetta att vakna. Ormar som sömnigt började ringla sig fram över den spruckna marken för att lapa sol, medan möss istället kilade ned i sina hålor att undkomma dagens stundande hetta. Människor som skulle vrida sig i sina bäddar, nödgas möta ännu en dag med livets alla måsten.
Farah var inget undandag. Hon suckade, ännu sömndrucket med ögon hårt blundande som om det kunde förlänga hennes chans att få ligga ned bara ett litet tag till. Vred sig, hennes redan nätta gestalt gjordes än mindre där hon kurade mot den mjukt varma kropp som höll henne ömt tätt. Ingen sade ännu något; dessa två människor ville än inte erkänna att dagen kallade. En liten stund till, ett hjärtslag endast, i det liv som skulle nalkas dom båda.

Farahs ytliga andetag bröt emot Barikas fridfullt djupa andehämtningar. Farah vred sig åter, den fridfullhet hon ville känna denna dag fanns inte i hennes kropp att stilla hennes rörelser. Det var ett oroligt ålande, som om hon ville kasta av sig den slöja av medvetenhet som stramade hårdare kring hennes kropp. Barika rörde sig tillslut, sträckte sig som en loj katt ut ryggen innan mandelformade ögon öppnade att genom tjocka ögonfransar blicka ned över den ängsligt vridande kroppen i hennes famn. Långa, seniga fingrar sträcktes ut för att kamma igenom Farahs bläcksvarta, sömnrufsiga hår. Lugna, tröstfulla smekningar genom tjockt hår medan hennes andra arm smet kring hennes midja. Tryckte henne emot sig i ett försök att låta hennes lugna yttre att skölja också över denna uppjagade kropp.

Farah tryckte sitt ansikte emot en mjuk barm, drog efter ett andetag som doftade kanel, kardemumma och svett. Salta tårar som ringlade sig ned över olivfärgad hud och togs emot av kroppsvarm hy. Barikas hand hade stillat sig att endast begravas bland hårslingor, dom svartskimrade ögonen slutits för att låta dom tu åter finnas i deras universum – borta från allt och alla. Endast deras liv. Dom två - nu och för evigt. Farah hade sitt öra tryckt emot Barikas hjärta, det taktfasta pulserande stillade sakta hennes att anta samma rytm. Det förrädiska lugnet sövande, dom ännu varsamma solstrålarna behagfulla där den smekte hud där den praktfullt vävda överkastet slutat skydda deras kroppar.

Ormens väsande hördes som genom ett vakuum, ökenråttornas sista tjattrande hördes endast avlägset. Hjärtrytm, dragande efter andan, själars sprakande desto mer.

”Vi behöver inte... Vi kan, vi måste komma på en annan lösning. Barika!” En låg vädjan med toner av nyvaken refuserande av faktum.

”Habibthi...”, medlade en mer sansad röst och Barika satte sig upp. Mjukt, smidigt, en värdig hållning och hennes armar hade dansat upp Farah i samma ställning. Barikas tunna läppar log emot henne med endast en nypa utav den kraftiga livsglädjen. Hon kunde inte, om hon ens ville, gömma eller hindra sina känslor för Farah.

Barikas tummar strök över Farahs kinder, långsamt, sökande och Farah hade hennes händer kramande kring Barikas handleder. Höll fast hårt och bärnstensfärgade ögon mötte opalsvarta ögon.

”Det är så nära nu. Du och jag, vi, vi kan klara det här tillsammans. Hela vägen.” Vädjande i rösten igen, än mer kraftfull övertygelse nu. Bärnstensögon vidgades, ögonbryn höjdes i sin åsikt. Händer släppte taget om handleder för att vila emot axlar istället. Drog henne närmre, panna som vilade emot panna och näsor som pressades samman. Barika mjuknande, drog efter ett skakigt andetag. Armar hårdare kring hennes midja och rygg.

”Vi kan inte, habibi. Vi kan inte... Vi har haft vår tid, Farah.” Orden uttalades inte med övertygelse, huvudskakningen som skulle ge mer kraft till nekandet var vekt. Hon ville inte tro det själv, ville inte låta detta liv komma till sin ände. Inte ännu, inte just nu, när hela världen och livet låg för deras livsdugliga fötter. Hon svalde, försökte dra Farah än närmre.

Men hon drog sig undan. Hivade sig upp på knä i den kraft den heta vreden gav henne. Ett djupt andetag, ett huvud som ruskade så att svarta hårslingor kunde piska bort ovälkomna ord.

”Varför inte? Vilka är DOM att bestämma!?” En hand gestikulerade vilt ut mot det platta, heta, tomma landskapet. ”Vilken rätt har dom? Det är våra liv vi talar om, habib, jag tänker inte tillåta något mer. Guds vrede åt dom alla!” Fräste hon, slog näven mot filtvadderad jord. Hon sjönk tillbaka mot hälarna. Lutade sig fram mot händerna som pressades mot marken.

”Våra liv, Farah. Liv som vi inte har, än mindre om vi båda-”

”Men vi kan försöka! Vi har kommit så långt! Du ger aldrig upp, Barika, aldrig.” Hon slog med handflatorna mot den spruckna marken åter för att understryka sin mening.

Barika kunde inte låta bli ett småleende, blicken öm då den vreds till Farah efter ha blidkat ut över det landskap kvinnan nyligen viftat åt.
”Aldrig”, instämde hon självmedvetet. ”Jag ger dig livet. Det är inte att ge upp. Det är för vår-”

”Jag vill inte ha ditt liv...! Jag vill ha oss, habiba, vårt liv. Om vi så båda dör imorgon.” Läppar pressades beslutsamt samman, hon rätade sin rygg för att spänna sin glödande blick i Barikas spelat lugna djup. ”Förstår du inte? Jag bryr mig inte om döden, om jag får möta den samman med dig!” Tårar, av vredens maktlöshet och ett bultande hjärtas sår, flämtade i hennes ögonvrår, fick långa ögonfransar att febrilt blinka.

Barika lutade sig närmre. Fingrar som vänt pressade Farahs haka uppåt. En kyss mot hennes panna, en kyss mot ett slutet ögonlock för att vidkännas tårarna. Armar åter kring hennes liv, kvinnorna som lutade sina ansikten mot varsin hals.

En av många omfamningar.

Men denna var den ömmaste hittills.