Ingen middagsro

Gå ner

Ingen middagsro

Inlägg  Maenrin i fre aug 12, 2011 9:01 pm

Middagen hade avslutats tidigare än vad den hade börjat. Det runda bordet på övervåningen hade dukats vardagligt men stiligt ändå. Färska blommor på mitten utav bordsskivan, som sedan sköts mer åt sidan när Maenrin hade slagit sig ned vid den stol och plats som dukats åt honom. Raeneth sjönk ned i sin vanliga plats, snäppte bort en utav liljekonvaljerna som dinglade alltför nära honom med ett pekfinger så att det tippade bort åt andra sidan. Den stora skålen med vårsallad tycktes vara måltidens huvudakt, växternas färskhet nedkylande i dom alltmer varma sommardagarna.

Raeneth hade sjunkit djupt ned i sin välsnidade stol, armarna i kors över bröstet. Maenrin brytandes alla etikettregler där en armbåge tilläts vila bredvid tallriken för att stödja ett tungt huvud. Gröna ögon som i misstro mötte buttra blå. Käkarnas sammanpressande hos dom båda visade på den envisa, dumstridiga ungdomlighet som så ofta gav mer problem än vad det var bra.

Ingen gjorde en ansats att sträcka sig efter salladsskål eller dryckeskaraff.

Ingen talade.

Den uppassade tjänarinnan som stod längst med väggen, tyst och döv till vad som utspelade sig såsom tjänsten hennes krävdes.

Tystnaden och den tryckande spänningen som ruvat i det privata sällskapsrummet bröts efter flera minutrar av att den yngre utav blondinerna med eftertryck suckade för att sedan så ljudligt som möjligt skjuta ut stolen över trägolvet. Barns- tonårsfötter som ljudligt trampade iväg över golvet till dörren för att skramlade öppna den, stiga ut och smälla igen den så att tavlor och takkrona ruskades om.

Maenrin rullade med ögonen.

Byte position för att med armarna korsade över bröstkorg sjunka ned i sin stol med en sammanbiten, trött min över evigt ungt alvansikte. En perfektion imitation utav den ungdom som nyss stormat ut.

Barn - vad var dom bra till?
avatar
Maenrin

Antal inlägg : 13
Join date : 11-05-10

Användarens profil

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Ingen middagsro

Inlägg  Raeneth i lör aug 13, 2011 5:09 pm

Det hela hade börjat som ett vanligt gräl mellan en stressad fader och en hormonstinn tonåring. Om en bagatell som det brukade vara. Kanske var det den här gången om att Raeneth visst skulle ha nya kläder till festen. Varför skulle han inte få det? Alla andra fick ju! Eller var det om en dum hund, en konstig katt, böcker som hade "försvunnit", läxor som inte gjorts.

Något och allt kunde starta dessa argument. Även denna dag. Dom båda visste hur dom skulle trycka för att göra allt värre men Raeneth hade faktiskt känt en smäll av skuldkänsla över faderns uppriktigt sårade minspel när han i sin ilska utbrustit om att fall han inte kunde få ha en normal familj eller en moder kunde han väl åtminstone få nya kläder/slippa den dumma hunden/fixa den konstiga katten eller vad det nu var som hade startat bråket.

Det var den skuldkänslan som fick ungdomen att just efter att han yttrat orden att överlägset fnysa till och storma ut ifrån det rum dom vistats i. Att hastigt springa till sitt rum för att smälla igen och vrida om det tunga låset.

Det var bara artigheten och faderns traditionella åsikt att dom skulle äta middag ihop varje dag som det gick som timmar efter tvingade ut honom från rummet. Det var inte hungern - han visste att han kunde och antagligen skulle få mat in till sitt rum om han inte dök upp till måltiden. Antingen av fadern som trots den osämja som fortfarande fanns mellan dom inte kunde tåla tanken på att hans barn skulle svälta eller av någon förstående betjänt.

Raeneth hade låtit sitt kroppsspråk vara tydligt nonchalant irriterat när han släntrade in i det privata sällskapsrummet. Ge en air av att han inte ville vara där men att han var en god person att ändock dyka upp. Han sjönk ned tungt i sin stol, slog hårt bort en av liljekonvaljerna som dinglade alltför nära honom på bordet.

Armarna i kors över bröstet, käkarna hårt hoppressade. Blå ögon som han tvingade vara kyligt kalla där han tillslut vågade möta faderns skogsgröna blick. Faderns uppgivna, bittra men ändock envisa blick fick den där skuldkänslan att gnaga djupt inom honom, hans ansiktsdrag att vekna något innan han drog ett djupt andetag för att anta samma envisa anda som fadern uppvisade.

När ingen av dom varken hade ansträngt sig för att ta något att dricka, äta eller samtala med varandra klarade han inte av att sitta där längre. Han suckade, något överdrivet för att fadern skulle höra det så klart som möjligt, och sköt ljudligt ut sin stol.

Ljudliga, rebelliska steg som tog honom till dörren som han slängde igen bakom sig.

Och sovrumslåset klickade sedan åter låst.

Fäder - varför var dom alltid tvungna att vara så envist dumma!

Raeneth

Antal inlägg : 1
Join date : 11-07-03

Användarens profil

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Ingen middagsro

Inlägg  Maenrin i ons feb 29, 2012 7:10 pm

Det handlade nog egentligen aldrig om det ämne som för tillfälligt lade ett täcke av missämja dom emellan. Det var alltid något mer, trådar i täcket som nötts och skulle behövas bytas ut, partier i täcket som borde lappas ihop med något nytt och fräscht, att ta ett steg ifrån täcket för att kunna se hela mönstret som var broderad i tyget och inte bara den detalj som fanns närmast ögat.

Han borde vara den av dom som tog det där visa, vuxna steget ifrån alla petitesser och gjorde något åt dom känslor som hett bubblade till när tillfälle gavs. Det var inte så att han ignorerade sitt barn och lät honom utan en väl uppritat karta famla omkring i det mörker som kallades för livet. Raeneth sökte fortfarande sällskap, tröst och råd ifrån honom trots än att han låtsades alltmer att vara den vuxna individ som kroppen gav skal till men som själen ännu inte bonat sig in i. Men det var det där... gallret kring hjärtat, den mjuka stoppningen runt själens ömtålighet, tungans osynliga fjättra, hjärnans strikta mur som han inte tilläts eller hade medel att ta sig igenom. Varken hos Raeneth eller hos sig själv.

Ack, vad klarsynthetens vassa tagg utan problem kunde sticka hål i illusionens vackert målade kuliss.

Tankarna hade fått Maenrin att sjunka än djupare emot det runda bort han ensam satt gäst vid. Armbågen som redan sedan innan vilat emot det mjukputsade bordsskivan hade under tankarnas gång fått sällskap av sin tvilling. Stolen han satt i hade utan att han tänkt på det skjutits ut så att han bekvämt kunde luta sig emot bordsskivan; låta överkroppen vila mot det stadiga, svala möbeln som pannan kommit att vila emot.

Den mask av herrskap som allt som oftast låg putsad över hans kropp och ansikte hade i denna stund slagits i spillror; en kort ovanlig sekund där han lät världen skåda den unga, plågade själ som låg gömd där bakom.

Han hade inte bett om detta. Han hade inte bett om något barn, inte ännu, inte då, inte än. Han hade inte bett om den status han ärvt fin sin födelse. Han hade inte bett om det liv som hade ålagts honom, dom straff som givits honom för att han var den han var. Gudomarna visste; han hade väl inte ens bett om att födas.

Han hade inte bett om ett barn... När han registrerade den tanke han tilläts att på svaga vingar flaxa över hans tankerum rätade han motvilligt på ryggen. Axlade åter all den bagage och packning han fått att bära under dom år han funnits att vandra på jorden. Ryggen rätades, och om än hans kropp med lätthet axlat den vardagsmask den skulle bära hade förstelningen ännu inte nått det tidslösa ansiktet.

Den gröna blick som mossfuktigt vridits åt den dörr Raeneth alldeles nyligen stormat ut igenom. Minnesbilderna av ett sårat, ledset barn som fick honom att långsamt blinka för att inte alltför snabbt glömma och skjuta undan. Sökte bakåt bland dom arkiverade minnena efter skratt och sämja; liten barnakropp som tumlade omkull i den mjuka sängen, lyckliga tjut då småbarnsmage kittlade till då det kastades upp i luften; långa kramar innan dom blivit skygga och en bristande råvara, snusande sovande andetag mot hals och fingrar som trasslat sig in i långt hår. Varma leenden, långvariga konversationer som lyckades hållas i gång under vinterkvällar...

Han hade önskat litet av det han blivit serverad i sitt liv. Men allt som glimmer behöver inte visa sig var kattguld.

Allt var inte kattguld.

Han sträckte sig efter karaffen i porslin, lät det röda vinet klucka ned i glaset som vågor som mjukt rullade upp över stranden.

Fattade vinglasets stjälk och reste sig.
avatar
Maenrin

Antal inlägg : 13
Join date : 11-05-10

Användarens profil

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Ingen middagsro

Inlägg  Sponsored content


Sponsored content


Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan

- Liknande ämnen

 
Behörigheter i detta forum:
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet